Den 19 januari var jag på Guldbaggegalan. Tjo! Vi i den annars notoriskt slappt klädda filmbranschen klär upp oss en gång om året och betalar jättemånga pengar för att svettas som statister åt TV sändningen som är halvkul och sen dricker vi för mycket och dansar och låtsas att vi är jätteupptagna med spännande projekt om någon mot förmodan skulle sluta prata om sig själv och ställa en fråga. Det är ibland lika roligt som det låter.

Full disclosure: Ja, jag satt i vinnarjuryn i år, och valde mellan de nominerade filmerna och fick därför min biljett alldeles gratis. Ja, jag tycker det finns ett värde i att ha en tävling kring otävlingsbara saker som konst och film, för det kan ställa frågor om vad bra film är och ge sken till annars osynliga filmer. Men Guldbaggegalan?…  Är det inte lite 1980 över det?… Ja, jag är en hemsk människa som går på en fest och sen dissar den men nu gör jag det i alla fall.

Det var 19 år sedan jag var på min första Guldbaggegala. Då var min film “Veranda för en Tenor” nominerad till 7 baggar. När Krister Henriksson vann för bästa manliga huvudroll vände han sig till TV publiken och sa:

“Ja, nu undrar ni ute i landet: Vad det är för film dom tjatar om ikväll, “Veranda för en Tenor”, den har vi aldrig hört talas om? Och det kan ni ju inte ha gjort för den gick upp i fyra kopior. I resten av landet får ni nog aldrig se den.”

Och så är det oftast än idag. Många filmer som är nominerade är fullständigt okända för publiken som sitter hemma och tittar. Hur kul är det? It doesn’t make sense.

En gång i tiden var Guldbaggegalan inte TV-sänd. Det var liksom en firmafest för filmbranschen. (68-69 var det Olof Palme som var värd. Det var på den tiden politiker tyckte film var viktigt på riktigt.) Så blev det TV-sändning för att ge filmen lite stjärnglans, skapa lite Hollywoodglamour, skapa en happening att hänga upp filmen på, helt enkelt skapa mer intresse och närhet kring svensk film. Kanske fanns det en vacker tanke, att folk skulle förstå vad deras skattepengar gick till. Kanske hittar jag på det.

Tanken var och är i alla fall – Guldbaggegalan ska skapa intresse för svensk film.

Men alltså. Tutelitut, samma fanfarer som förra året, lite interna skämt som ingen utanför branschen fattar och så presenteras de tre bästa filmerna och det är nästan alltid en publik film, en mittimellan film och en film som inte många har sett och så vinner den som inte många har sett och så sitter TV publiken och säger Vad är det för skit som vinner för de fick bara se typ 30 sekunder av den, och halva branschen muttrar om att publikfilmen mobbas och den andra halvan undrar varför inte fler går och ser filmen som vann för den är ju faktiskt skitbra. (Och ja, galan är oftast precis lika vit och medelklassig som Oscarsgalan, ifall någon undrar.)

Man säger att galan är så bra för den skapar ett intresse kring vinnarfilmen. Det är sant. Vinnarfilmen i år, ”Efterskalv”, hade setts av ca 3000 innan galan. Idag har den setts av nästan 10 000. Det är en fantastisk ökning. Men 10 000 människor? För det  vi anser är den bästa filmen gjord i Sverige i år? Really? Den andra jättebra svenska filmen som inte har setts är ”Tjuvheder” med idag strax under 52000 besökare. Och den tredje är “Ove”, med idag 1 630 000 besökare.

Nu i helgen visas alla Guldbaggenominerade filmer på Filmhuset. Helt gratis. Det är fantastiskt. För alla Stockholmare alltså, som ändå redan hade möjlighet att se filmerna mer på den vanliga repertoaren än andra. Man får kämpa om man inte bor i Stockholm och vill se Guldbaggevinnare!

Vi lever i den digitala åldern. Det måste bara finnas ett bättre sätt att berätta om våra filmer för publiken än att visa svettiga hel- och halvkända människor tacka sina barn och mammor i direktsändning.

Japp! Det gör det! Här kommer nu mitt alldeles egna förslag på vad jag skulle göra för de 800 000 kr som en Guldbaggegala kostar att arrangera – och det är innan SVTs kostnader för att sända det.

(Om någon mot förmodan vill ta delar eller hela upplägget så går det jättebra att ringa och diskutera arvode, eller förresten ge mig hela uppdraget, det går också bra, tack så mycket. )

Fanfarer (kanske nyskrivna?):

Tv program 1: Dagen efter de tre nominerade filmerna presenterats i nyhetssändningar: Ta in briljanta Andrea Reuter. Låt henne göra ett en-timmes program med de tre nominerade regissörs- och producentparen. Låt dem berätta om sina filmer. Visa generöst med klipp från filmerna. Låt dem ställa frågor till varandra. Gör oss nyfikna!

Lägg upp en pay-per-view på SFIs sida, där alla som vill se de nominerade filmer men inte har en biograf kan gå in och se dem, under månaden mellan nominering och pris.

Lägg upp en röstningsfunktion för de som ser alla tre filmer som tävlar om bästa film. (Om man ser nån av dem på bio kan man bara scanna in biljetten) Om man ser alla tre får man dessutom vara med i utlottningen av årskort till SF biograf. (Tack SF, vad snälla ni är!)

Vinnaren av röstningen får publikens pris. En publik som, till skillnad från nu, har fått möjlighet att se alla tre filmer. (Ja självklart kommer en mer lätt tillgänglig film vara mest populär. Det är inte poängen. Det är tillgången, möjligheten att se, engagemanget.)

TV program 2: En timme i julhelgen. Nu presenterar Andrea de tre kortfilmerna och de tre dokumentärerna som är nominerade. Återigen med samtal mellan filmare.

(De filmerna finns förstås också som Pay-per-view.)

TV program 3: Vinnardagen. En korsning mellan ”Blåsningen” och ”Här har du ditt liv”! En i förväg okänd programledare möter filmare/producent/skådespelare. Tillsammans med briljanta Andrea Reuter dyker de upp på oväntat ställe och presenterar Guldbaggen till vinnaren på ett som man skulle säga i reklambranschen –skönt- sätt. Kanske kl 5 på morgonen när man låtsas evakuera huset. Kanske på gymmet där alla plötsligt tvingas öppna sina skåp och vad hittar filmskaparen i sitt? Kanske på nya inspelningen där skådespelaren får en tårta och skär ner i den och oops vad det var hårt, vad är där? En Guldbagge. Det varvas med korta klipp och intervjuer där en lite mer samlad vinnare får prata i ett par minuter – och tacka sin mamma.

Så nu har jag nästan gjort av med alla pengarna, men för resten ser vi till att ha en hejdundrande branschfest som vi klär oss fint till bara för att vi vill och så festar vi hela natten utan träsmak i baken och självklart finnas alla filmerna fortsatt tillgängliga som pay-per view och jag vet att ni säger att det går aldrig SF med på, men det vet man inte förrän man har försökt.

Tack och hej!