Jag skulle skriva om Härskartekniker

Flera veckor sen

Men då blev det tyst

Vem är Jag att…

Varför ska Jag…

Det börjar tidigt,

Leendet när vi berättar om våra drömmar

Blicken när vi visar vår ilska

Det fortsätter på skolgården

Det är kuratorn som tycker jag överdriver

Det är läraren som tycker jag överreagerar

Det är läkaren som inte ser på mig

Det är föräldern som helt enkelt förklarar att min sanning inte är sann.

Det är skådespelaren som säger att jag aldrig kommer kunna bli regissör. För manliga skådespelare tycker inte om att få order av kvinnor.

Det är skådespelaren som säger att jag aldrig kommer kunna bli regissör. För jag förstår mig inte på skådespelare. Och går som en man.

Det är finansiären som fastnar med blicken mellan min navel och haka och konstaterar att jag var ju riktigt söt.

Det är producenten som beordrar mig att äta middag med ovan nämnda finansiär.

Det är mannen i publiken som säger att du är ju duktig för att vara så ung!

Det är arbetsledaren som låter samma tre män tala.

Om och om igen

Det är fotografen som inte hör vad jag säger.

Det är elektrikern som säger till fotografen det jag just har sagt.

Och låtsas att det var hans idé.

Det är skådespelaren som äter upp repetitionstiden med sina anekdoter.

Det är maskören som säger att hon är van vid att jobba med män. Som inte lägger sig i.

Det är regissören som vill rädda mig. “Du vet, kvinnor kan inte göra film ordentligt. Ni har för mycket annat att tänka på.”

Det är konsulenten som berättar för mig att mina kvinnliga karaktärer inte är “likeable”.

Det är författaren som avbryter mig varje gång jag ska berätta något.

Det är skådespelaren. Det är skådespelaren. Det är skådespelaren.

Det är projektledaren som säger till mig i förtroende att det inte finns några kvinnliga regissörer. Fast jag står precis framför honom.

Det är jag själv som just i det ögonblicket han säger det känner mig unik och utvald – jag är den enda! Jag måste vara fullständigt fantastisk!

Det är regiassistenten som talar om för mig det jag precis har sagt till honom. Varje dag.

Det är ljudteknikern som blir upprörd när jag inte är nöjd. Men då så. Då kan ju du göra mitt jobb, tycker han. Varsågod!

Det är producenten som säger att han inte tror jag är stark nog för att regissera.

Det är producenten som skrattande säger till de unga männen om mig som står bredvid “Ja hon är ju duktig, men jävligt jobbig!”

De unga männen. Tack gode Gud för de unga männen. De ser. De stannar upp och frågar “Skulle det där föreställa en komplimang?”

Det är jag själv.

Det är jag som säger åt mig dagligen att inte vara så känslig.

Det är jag som säger åt mig att jag inte kan.

Det är jag som blir tyst.