Det har varit ett år med saknad.

I förra veckan begravde vi Gunnar Almér, min f.d. kollega, tillika vän. Han gick hastigt bort. Gunnar var för mig ett vandrande filmlexikon. Han och jag kom ihåg filmer helt olika. Han mindes handlingen. Jag mindes stämningar, bilder och känslor huller om buller, men kunde inget om vad som hände. Han trodde säkert inte att jag hade sett dom ens…

Ännu en människa som försvinner för tidigt, som lämnar ett hål som ingen annan kan fylla. Det har varit ett år med många begravningar. Jag tänker mycket på det där hålet, det där med saknad. En känsla som vi alla kan känna men som ändå är så svår att beskriva.

Brist, frånvaro, sorg, längtan, vemod. Synonymer som alla egentligen betyder något annat. Saknaden kommer som ett hårt slag när vi mister en del av oss, när folk försvinner ur våra liv, levande som döda.

Jag tänker på alla filmdödar. Allt från alla slentrianmord – “Kan det inte vara ett mord i början för att sätta igång serien?” som en TVredaktör en gång sa till mig om min relationsserie –  via orgiedöd på brutalaste sätt i så många filmer, till döden som en vändpunkt i en karaktärs liv. Vi besvärjer vår rädsla för döden genom att berätta den. Om och om igen. Vi beskriver begravningar, om och om igen.

Första gången jag skulle filma en begravning hade jag aldrig varit på en själv. Jag skulle lägga skådespelaren Keve Hjelm i en kista och var så rädd för honom att jag förtvivlat gärna ville att det skulle gå rätt till så att han inte tyckte jag var en idiot. Jag tänkte mig att det fanns en massa ritualer som jag borde känna till.

Jag ringde till Allhelgonakyrkan i Stockholm, och jodå det gick så bra att komma, kyrkor är offentliga platser och inte stängda för utomstående under begravningsceremonier.

Jag ville i alla fall inte stå som en skandalsugen och nyfiken Peeping Tom, så jag klädde mig i svart, som en artighetsgest liksom. Jag smög in sist av alla och satte mig längst bak. Det var en gammal kvinna som begravdes; hennes lika gamla, förkrossade man satt längst fram, böjd och kämpande med smärtan som inte vågade komma ut. Hennes väninnor från Dalarnas hemslöjdsförening omringade kistan och trots åldern höll de sin flagga högt under hela ceremonin. Blommorna, prästens berättelse om hennes långa mödosamma liv genom fattigsverige till det moderna pensionärslivet, alltid med sin make vid sida; psalmerna – ja det blev för mycket för en känslig själ. Jag grät, jag hulkade, jag snorade oförberedd och utan näsdukar.

Så började alla plötsligt gå fram till kistan och lägga en blomma. Jag blev osäker. Inte skulle väl jag? Jag valde att stå kvar. Plötsligt märker jag att alla som återvänder från kistan stirrar bort mot mig, ensam längst ner i kyrkogången. Jag ser i deras ögon; ”Vem är den där gråtande unga kvinnan i svart? Hur kände hon vår MajBritt?” Jag försöker stoppa mitt hulkande, men just då kommer hennes make fram till kistan. Han faller ihop på kistan, han kramar den och ropar. “Jag kommer snart,  MajBritt” och all hans sorg kaskadrinner över kistan och oss. Det blir knäpptyst och jag kan omöjligt öppna den knirrande bänkdörren och smyga ut.  ”Jag väntar tills slutet” tänker jag. Men hur vet man att en ceremoni är slut när man aldrig sett den förut?  Vi sjunger, vi står, vi sitter, och nu, på ett givet tecken reser sig alla. Och ve och fasa, man börjar gå ut – men det finns inget sätt att smyga obemärkt i några folkmassor, för alla tågar ut i omvänd ordning, med den nyblivne änkemannen och familjen allra först! Där står jag, en svartklädd söndergråten kvinna och de passerar mig och alla, jag menar Alla, stirrar på den okända människan som satt sig längst bak och kanske de tänker att ”MajBritt, hon hade tydligen en okänd dotter, för vem annars skulle sörja så?”

Nu vet jag alltför väl hur begravningar går till. Men saknaden vänjer jag mig inte vid.

Gunnar Almér älskade film och därför vill jag berätta om en film som beskriver saknad. Det är Krzysztof Kieslowskis Den blå filmen. Juliett Binoche ska hitta ett nytt sätt att leva efter att ha mist sin man och barn i en bilolycka. Hela filmen har fantastiska filmögonblick och det är ett fullständigt mästerverk i många avseenden, bl. a. symbiosen mellan bild och filmmusik. Men framför allt ett ögonblick etsar sig fast i mitt minne: Binoches karaktär simmar, känner vattnet mot sin kropp. Hon är levande, har en bra dag, en bra timme. Hon tror säkert att hon gått framåt i livet – när plötsligt, utan förvarning, sorgen slår till (genom musiken) och får henne att krypa ihop och tappa andan, tappa allt hon nyss trodde sig ha. För så är sorgen. Nyckfull. Obarmhärtig. Oförberedd och utan förvarning.

För alla er som bor i Stockholm och vill se Den blå filmen kan jag glädja er. Den fantastiska distributören Jakob Abrahamsson på Nonstop Entertainment sätter just nu upp filmen på biografen Sture. Den går bara på dagtider, så skolka från jobbet och gå och se!

Tills vidare lämnar jag er med det här: