Idag vill jag bara prata om Tove. Kära Tove Torbiörnsson, som jag vet att många av er känner, somnade stilla in igår kväll efter en tids sjukdom. Det är orättvist. Ofattbart. Orimligt.

Första gången jag såg dig, Tove, var när du gick på DI. Ung, stark och med två små döttrar visade du redan då att det inte fanns någon som kunde tala om för dig vad en kvinna kan eller inte kan. Jag beundrade dig. När jag fick se din fantastiska dokumentärfilm “Hitta Hem” beundrade jag dig ännu mer.

Så blev vi kollegor på SFI och jag fick lära känna dig. Nu var du en fyrabarnsmamma som valt att stötta andra dokumentärfilmare. Du var enastående. Med kunskap, insikt och ett självklart genusperspektiv var samtalen med dig alltid spännande och oväntade. Du såg saker som inte alla  såg. Du såg orättvisor, ojämlikheter. Du såg till att göra skillnad – till exempel när du krävde att den besprutade frukten skulle bort och genusutbildning skulle in.  Du såg och la fram dokumentärfilmens storhet före många andra. Och du såg Människan. Det var det som gjorde dig så fantastiskt bra både som filmare och som konsulent, när du stöttade människor i deras konstnärliga strävan. Du gav tillit och tid till alla som kom din väg.

Det var ett dilemma. I det som skulle bli vårt sista långa möte, pratade vi just om det. Att välja mellan glädjen att stötta andra och längtan efter att skapa själv. Varför inte göra både och? Kom vi fram till. Vi hade ju tiden framför oss.

Du trodde så på Mötet. Och satte ihop oss, 15 kvinnliga regissörer i det som skulle kallas Moviement. För att lära oss att stötta varandra och leda. För att lära oss att se och vara modiga. Och vi växte. Oj vad vi växte.

Jag älskade våra samtal. Vi skulle göra så mycket! Vi skulle mötas mer, prata mer skapa saker tillsammans! Förändra mer! Men tiden lurade oss. Det var alltid ett sen. När filmen blev klar när festivalen tog slut när vi befann oss i samma land. Och sen tog tiden plötsligt slut.

Utan dig, Tove, hade jag inte startat denna blogg. Utan dig hade jag inte haft den röst jag har idag.

Jag tänker på dina barn. På din man, på din familj och närmaste.  Och jag kommer alltid fortsätta prata med dig Tove, fortsätta våga ha min röst och hoppas att du hör mig där du är nu.

Do not stand at my grave and forever weep.
I am not there; I do not sleep.

I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn’s rain.

When you awaken in the morning’s hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.

Do not stand at my grave and forever cry.
I am not there. I did not die.

                                                   Mary Fyre

Tack för alla givande samtal och mail sen sist! Och en bekännelse; min sound designer Eddie har ju helt rätt i sak. Även om jag kan förstå teknik, så är jag precis som han säger om kvinnor, helt ointresserad av den. –Tack Eddie för att du vet precis vad jag menar när jag vill ha mer djup eller botten eller luft eller kant eller surr på ljudet!

I veckan har jag tagit pressbilder. Precis som många andra hatar jag att stå framför kameran så det var tur att det var fantastiska Mathilda Haarla som stod bakom kameran. Hon ger sig inte förrän man släpper in henne bakom masken.

Men det här med att le framför kameran. Vi kvinnor ler hela tiden. Vi ler för att understödja, uppmuntra, behaga, bekräfta den vi talar med och vi ler för att visa oss ofarliga. Män behöver inte le. I alla fall inte på bild. Det sägs till och med att en studie visar att män ler i smyg för att inte tappa status! Min alldeles egna snabbforskning på söndagens DN gav vid handen:

Män som inte ler            Män som ler            Kvinnor som inte ler                        Kvinnor som ler

20                                    10                                 5                                                27

För tio år sen var jag på en utställning i Barcelona. Det var en kvinnlig fotograf – jag önskar jag kom ihåg hennes namn – som forskat i kvinnors och mäns förhållande till bilden. Hon såg ett mönster; att vid fyra års ålder, alltså samtidigt som vi blir medvetna om att vi är pojkar eller flickor, började flickorna lägga huvudet på sned och le mot kameran. Det hände inte med pojkar. Alltså: Redan vid fyra års ålder har vi förstått att vi är objekt, något som folk tittar på och bedömer som söt/inte söt. Det här har fastnat hos mig, och jag tänker på det varje gång en fotograf ropar till en kvinna: Le lite mer! Se inte så sur ut!

För två år sedan gav Svenska Filminstitutets Tove Torbjörnsson möjlighet för några kvinnliga regissörer att delta i Diane Torrs ”Man for a Day” workshop. Vi var ett gäng tjejer som under två dagar fick ta fram en manlig persona i oss, som vi fyllde med karaktär, och klädde och sminkade. Vi lärde oss hur våra karaktärer rörde sig och pratade, och sen slängdes vi ut på stan, en och en, för att se världen genom en mans ögon. Jag kan säga att få saker har påverkat mig så på djupet. Jag flöt genom staden, anonym. Annonserna talade inte längre till mig. Jag kunde se på människor med öppen blick, utan att det betraktades som en invit för ett samtal. Jag märkte omedelbart ett par saker. I det offentliga rummet går män rakt fram, kvinnor går runt dem. Män ler nästan aldrig – och mest av allt: Ingen Förväntar Sig Det! Ingen säger Vad sur du ser ut gubbe, le lite! Däremot ler alla kvinnor mot män. Flickor, kvinnor, alla log de, i kassan, på caféet, på gatan. Men det var väl för att jag var så tjusig….

Men nu stod jag alltså häromdagen med pressbilder som skulle tas. Och tänkte jag skulle vara tuff och inte le. Få vara i mig själv och inte behöva gulla till mig. Jag skulle se så stark och cool ut. Men när jag såg dom bilderna tänkte jag direkt: Det där är ju inte jag! Vad sur hon ser ut! Kan hon inte le lite! Henne vill jag ju inte prata med!

Så ja, vad är summan av det? Det är lätt att se rollerna. Men att klara av att bryta dom är lite svårare… Och jag gillar faktiskt mer bilder på både män och kvinnor som kan bjuda på ett skratt.

Tills nästa gång!

Lisa

PS Har ni sett den här? https://youtu.be/GEKo22ryWxM

Idag hade jag tänkt att jag skulle skriva om ledarskap. Men det går ju inte. Vilken fantastisk respons! TACK alla som kommenterat, mailat och hört av sig på ett eller annat sätt och bekräftat min upplevelse. Jag är inte ensam! Det är en skön känsla.

Samtidigt (för det finns ju alltid ett samtidigt). Många säger att jag är MODIG. Modig för att jag vågar påtala vad vi alla ser: att vi kvinnor särbehandlas som ”Kvinnliga regissörer”. Och jag förstår precis vad det betyder. Det betyder att nu när jag pratar om detta tar jag risken att bli ”persona non grata”, den där jobbiga feministen, den där kvinnan som klagar över att hon inte fick jobb. Bitchen. Och vem fan vill anställa en sån.

Så. Hör upp: Nej. Jag klagar INTE över att jag inte har fått jobb. Detta handlar inte om det. Och efter 30 år i i filmbranschen, varav 25 som regissör; efter fem långfilmer, två egna tv serier och många andra jobb så hoppas jag att jag har bevisat tillräckligt för att kunna fortsätta arbeta med alla fantastiska människor i denna galna bransch, för det finns fullt med både män och kvinnor som inte är rädda för människor med en åsikt.

(Konstiga saker som sägs om kvinnliga regissörer:

Producenten: Jag vill gärna ha X som regissör.

Finansiären: Jaa, men är hon inte väldigt… bestämd?

Producenten: Sen när har det varit fel att en regissör är bestämd?)

Men rädslan som ligger bakom orden ”Du är så modig” är reell. Vi känner alla av den, jag är inte på något sätt immun. Jag har bara kommit till en punkt där jag inte längre vill bortse från att kvinnor och män behandlas och bedöms olika när vi vill utföra samma jobb. När jag samtidigt upplever att världen skriker efter nya berättelser, nya perspektiv och nya röster.

Igår hamnade jag i ett samtal med några av mina kvinnliga kollegor, återigen kring detta. Vi pratade om hur även media gärna förminskar våra insatser. Som exempel nämndes att Lisa Siwe som konceptuerat, castat och regisserat de första 4 avsnitten av TV4s succésatsning Modus, alltid nämns tillsammans med efterföljande regissör, Mani Masserat Agah. När jag idag gick in på IMDB fann jag att det till och med såg ut så här:

Är det en slump att Manis namn hamnat överst?

Jag tänkte att jag skulle kolla på Bron, för där var ju Charlotte Seiling den konceptuerande regissören, som bland annat satte den geniala casten med Kim Bodnia och Sofia Helin. Men oj, titta vad som står där:

Ja, jag vet inte jag. Vad har ni för tankar? Fortsätt prata; med mig och med varandra!

Under tiden fortsätter livet som vanligt för mig och Simba. Här lägger han lite vispar på Sebastian Öbergs snygga musik.

[wpvideo 2o3uA8bE]

Må gott!

Det finns människor som, utan att någonsin ha varit på en plats, kan beskriva den platsen inifrån, som vore de en del av jorden eller väggen.

Och så finns det andra som kan vara på exakt samma ställe men som inte ens vill erkänna att dom är där, på riktigt.

Självklart , det är lättare att erkänna att man ligger på en solstol med drink i hand än att erkänna till exempel att man sitter på psykets låsta avdelning. Å andra sidan, om man sitter på en solstol med en drink i hand och mannen som man varit gift med i tretton år sippar sin drink och plötsligt säger att han har träffat en annan och vill skiljas, så uppstår genast en overklighetskänsla och kroppens instinktiva reaktion är ofta: ” Jag är inte med om det här. Det händer inte mig”.

Den 25 mars i år var livet som vanligt. Jag satt med min klippare Anders och klippte min nya film ”Walk with me”, min femte långfilm, denna gjord i Danmark. Eller han klippte och min hund Simba drog upp hans skosnören.

Vi regissörer sitter oftast, nej förresten vi ligger oftast i nån skön soffa bakom ryggen på klipparen och har en massa synpunkter och driver den stackars människan till vansinne. Vi pratade lite om ”Jordskott” som nått fantastiska publiksiffror och som SVT låtit några killar producera och regissera trots ringa erfarenhet med spelfilm. Så kan det vara ibland, tänkte jag. En idé som bara är rätt i tiden.

På kvällen hörde jag sen, i P1 en intervju med Christian Wikander på SVT Drama.

-Varför gör inte fler kvinnor stora TV Drama produktioner i SVT?

– Ja eehh, bra fråga ehh, vi gör ju fyra titlar om året, och sen är det ju tre miniserier, och vi försöker verkligen ehh på utvecklingssidan ehh få igång fler projekt med fokus på inte minst ehh kvinnlig upphovsman, men det är en väldig hård konkurrens, det är det.

Journalisten fortsatte: Christian Wikander menar att det är den alltmer internationellt finansierade dramaproduktionen gynnar de redan kända namnen, dom som har bevisat att dom kan handskas med budgetar på upp till hundra miljoner kronor, och dom är oftast män.

I det ögonblicket kände jag mig som hon i solstolen. ”Jag är inte med om det här. Det händer inte på riktigt”.

http://i.giphy.com/KI9oNS4JBemyI.gif

Att en relativt modern jämnårig man, som regisserade tv såpa när jag gjorde min första TV serie, som mycket väl känner alla oss kvinnor som jobbat i många år (och både kan hantera en budget och vara finansierbara), kan säga så som enda svar.

Samtidigt som tre unga relativt oerfarna män fått både skriva och producera göra SVTs största dramasatsning, med en regissör som aldrig regisserat drama förut.

Det kändes inte orättvist. Det kändes som om jag var… osynlig. I det ögonblicket insåg jag att jag, och alla mina kollegor med två bröst (nej manboobs räknas inte) bara är regissör i vår egen värld. För i alla andras ögon är vi en Kvinnlig regissör. Det andra könet.

Nej, jag är inte dum. Jag vet att jag är en kvinna och en regissör. Men jag hade någon slags bild av att när man varit regissör tillräckligt länge så är man, som snubbarna, bara regissör. Inte någon man måste gå runt i skogen och leta under speciella stenar för att hitta. Stenen med de kvinnliga regissörerna. Som kanske kan hantera både hushällskassa och en budget.

Det var en stark upplevelse den där dagen den 25 mars. Jag såg tillbaka på över 25 års produktion och tänkte, Spelar det någon roll? Finns jag? Vem är jag som regissör? Jag vill å ena sidan absolut stå bredvid mina kvinnliga kollegor och påtala den skeva bild som påtvingas oss. Å andra sidan vill jag bli bedömd som regissör, inte kvinnlig sådan, med en massa belastande fördomar och dubbla standarder kring hur jag är.

Jag blev inte av med overklighetskänslan. I flera dagar gick jag runt och kände mig som jag inte fanns, på riktigt. Så jag bestämde mig för att starta en blogg. För att berätta om mitt liv som regissör. För att synliggöra. Inte minst för mig själv.Kanske blir det här en plats där fler vill diskutera. Kanske blir det bara en plats för mina egna tankar. Vill du kommentera svar, fråga, eller har idéer om vad jag borde skriva om – berätta!

Den närmaste tiden kommer jag skriva om arbetet med min nya långfilm, som just nu ljudläggs. Sebastian Öberg från Fläskkvartetten skriver scoret och det har tagit oss ett par varv för att hitta vad vi tycker funkar, men nu blir det så häftigt. Modernt, känslosamt, kantigt.

Jag vill också skriva om allt det andra. Den dubbla standarden vi kvinnor slåss mot. Till exempel tvivlar folk gärna på vår kompetens mer än på männens. Å andra sidan om vi blir för kompetenta så blir vi så jobbiga och krävande. Medan männen blir duktiga och rutinerade. Eller – har jag fel? Lämna gärna en kommentar!