Ja, här sitter jag i världens märkligaste mötesrum,  ett stort ställe som producerar en väldans massa bra TV och film.

Producenten som jag ska möta är lite sen, hennes assistent har gått och hämtat en kopp kaffe för att bota min jetlag. Men innan hon gick hann jag fråga om rummets, ska vi säga, Krävande färg. –Åh, varannan våning ser ut så här. På varannan våning är de turkosa.

Det är alltså här man möts och diskuterar serierna vi sen ser hemma. Hmm, varför är det då en stoor näsduksask på bordet? Och en stor flaska handsprit därborta i hörnet – nej jag skämtar inte? Jag vet inte, ett cericerosa rum med näsdukar och handsprit – vad är det som egentligen pågår här inne som vi svenskar aldrig har förstått? Om jag får veta så lovar jag att dela med mig…

Här är film siffror, alla pratar siffror, vad en film kostade, hur mycket den drog in. Hemma går vi tydligen motsatt väg. Biografägarna vill straffa Svenska Filminstitutet och inte längre berätta hur många som ser våra filmer. Vad ska det hjälpa? Ska vi vandra ännu mer i ovisshet om hur vi ska göra biografen relevant igen, slippa veta vilka filmer de valt och ännu mer vilka de har valt bort? Jag förstår biografägarnas framtidsskräck. Att höja biografpriser 25% kommer sätta kniven i en redan blödande bransch. Men jag kan inte se hur lösningen är att sluta prata om det.

Prata är det enda vi gör här, om min film (vilken egoboost det är!), om vad jag gör, vad de gör, vad vi vill berätta om i framtiden. Om att “Den stora premissen” inte längre är det viktigaste. Om att nya strukturer ger plats till ny dramaturgi.  Men alla möten är lite speciella just nu. Vi börjar alltid med en outtalad överenskommelse. Här ska Bara pratas om Film! Men oundvikligen läcker en av oss, likt osynlig kvicksilvergas som sipprar in och tar över våra ord, och plötsligt blir det bara Trump Trump Trump (eller Orange Twat som han genomgående blev kallad igår), och ingen kan fatta att vi är Här. Nu. Är vi mitt i en statskupp? Är Trump kliniskt galen eller bara en docka i Putins och Bannons våld? Eller både och? Vad kommer han att göra med de som vågar gå emot honom? Vad vågar vi göra? Och en av oss säger plötsligt. Sextio Miljoner människor röstade för honom. Sextio miljoner. Och då blir vi alldeles tysta och allt känns övermäktigt.

Jag skyndar mig iväg men fastnar i evighetstrafiken, blir sen sen sen, jag ska på premiär med min älskling på pangpang rullen John Wick 2 som har har filmat. Hinner inte byta om och inte törs jag gå på röda matten i mina skitiga jeans, så jag fixar en annan dam åt honom. Han verkar rätt nöjd, eller hur? 🙂

Sen kravlar jag runt på golvet och skjuter i nya VR spelet ”John Wick 2” som svenska Starbreeze har utvecklat och det är så heeelt otroligt att jag tänker att ingen kommer gå på bio mer, men VR blir förstås jättekonstigt när man inte bara ska skjuta folk, hur gör man kärleksscener??

[wpvideo vi2no7OV]

Innan jag somnar försöker jag komma ihåg vilka jag träffat under dagen, men alla producenter och stora byggnader och hissar och filmprojekt blir en stor röra och det jag  minns mest är Uberchaufförerna jag mött. Mannen som kör Uber när han inte är fastighetsmäklare och vars dotter vill flytta från England innan Brexit. Flickan från New Orleans som satsar på sin skådespelardröm. Och den unga ensamstående mamman som har sin treåriga dotter med i bilen. Hon jobbar natt på ett hem för alzheimersjuka. Klockan sju om morgonen kommer hon hem och tar sin dotter till dagis, och sover till ett. Sen går hon till skolan för att utbilda sig till sjuksköterska. Hämtar sin dotter klockan fem, lägger henne och går och jobbar igen. Och Ubrar dom dagar hon är ledig. Vi pratar om skilsmässor, om att våga växa, om att välja bort bitterheten. Henne vill jag göra film om!

Jag bär med mig orden som yogaläraren Omar avslutar varje pass med. ”See the change want to be. Then be the change you want to see”.

Namaste.

Samtidigt som jag skriver dessa små rader så pågår Luleå Filmkonvent, filmbranschens årliga konferens och firmafest.  Jag är tyvärr inte där. Sitter i stället och räknar budgetar på ett nytt superspännande superhemligt projekt och försöker göra er lite nyfikna.

I Luleå pratas om den nya filmpolitiken, om SFIs förändrade stödsystem, om de regionala filmresurscentrumen och mycket mer. Men ingenting om distributionens utmaningar. Vad jag kan se av schemat i alla fall.

Under tiden når svensk biofilm ut till ett rekordlågt antal människor. Besöksiffrorna på bio i Oktober i år var de lägsta på fem år, både vad det gäller utländska och svenska filmer. Bara 16% av alla biljetter sålda var till en svensk film. På hela året är siffrorna ännu sämre – Den svenska marknadsandelen är bara 14%.

Jag blir så trött att jag inte ens orkar skoja till det idag, tror jag.

När vi pratar om hur vi bäst ska stödja svensk film så måste en liten del av det handla om hur vi ska stödja kreatörer. Och kreatörer gör film, inte för sig själva och sin navel (oftast inte i alla fall) utan för att möta en publik. För att berätta något som vi tycker är så viktigt att vi ägnar många år av våra liv åt det. När vi inte får ut våra filmer till publiken så dör vi en smula.

Det fanns en tid då vi kunde säga att folk vill gå på bio, de måste bara hitta rätt film. Den bilden är inte längre helt sann. Jo folk vill gå på bio. Men vad man vill se på bio förändras med tiden. En gång i tiden betalade vi för att se det här:

I 1895, när bröderna Lumière vidade den här så flockades besökarna och det ryktas att vissa svimmade av rädsla för det framstörtande tåget. Det är liiite knepigare idag. Vi gör inte dåliga filmer!  Men vi gör allt färre filmer som klarar konkurrensen om biografpubliken. Vi gör politiska filmer, personliga filmer, dokumentärer, men väldigt få spelfilmer som når ut till en bred publik. (Varför det är så, är en annan diskussion…) Det är faktiskt väldigt få filmer publiken verkar vilja betala en biobiljett, popcorn och parkering för när det finns så många andra visningsfönster. De allra flesta svenska filmer är sådana som åskådare hellre vill se i en annan plattform.

Under hösten har jag varit på dragningar kring den nya svenska filmpolitiken och SFI:s stödförändringar. Återigen, visioner och förändringar kring produktionen av svensk film. Genus och mångfald, representation. Möjligheter till talangutveckling, experimenterande filmskapande. Men ingenting om den försvinnande möjligheten för svensk film att bli sedd och den försvinnande lusten från publiken att se svensk film på bio.

Varför har vi inte sedan länge en digital betal-plattform där alla svenska filmer som fått stöd från SFI visas? Där kreatörer kan presenteras, där bakgrund och fördjupning finns. Det är en sån självklar fråga att ställa om man står utanför branschen. Kan det bero på att vår största biografägare i Sverige har varit en viktig part i filmavtalet som har styrt filmSverige sedan 1963? Biografernas stora skräck är digitala fönster som de själva inte äger, och mycket kraft har gått till att behålla ett exklusivt premiär- och visningsfönster på filmer de vill ha. Samtidigt finns allt färre biografer och allt fler filmer från utlandet. Konkurrensen är hård. Biografbristen är kännbar. Filmer får en, max två veckor på sig att slå igenom, sen plockas de bort från de flesta dukar, till förmån för nästa film. Det är en märklig situation; som en teater som lägger ner en massa pengar och repeterar upp en massa pjäser. Men sen inte har scener nog för att sätta upp dem.

Eftersom det bara är biograffilmer som får pressens uppmärksamhet och bio har någons slags nostalgiskt skimmer så vill alla fortfarande ha biografrelease. Trots att det har blivit den absolut dyraste reklamplatsen som finns. Trots att de flesta filmerna hinner försvinna innan folk hunnit få på sig kappan och gå ut. Och sen hamnar filmerna i ett virrvarr av diverse plattformar. Några lagliga, andra inte.

Nu ska vi gå över till en statlig filmpolitik. Så varför inte slå till och skapa vår egen plattform? Varför inte ställa som ett politiskt krav att ge alla svenska filmer, producerade med våra skattemedel, samma chans att nå ut till alla i landet? Nu finns ju tekniken som kan göra tillgängligheten av film demokratisk och för alla. Man kan fortfarande ge biografer lite exklusiv tid. För att hålla husfriden. Men förr eller senare borde alla filmerna finnas tillgängliga, som betaltjänst, på en bra plattform, med information om både produktion och människor bakom. Tänk, att sitta hemma. Se en film. Få ett tips på en annan om ett liknande tema. Eller klicka in dig till en intervju med upphovsmakarna. och med resencenten som hatar filmen. Eller inte. Möjligheterna är svindlande oändliga!

Jag kan höra alla mina kollegor med motiveringar om varför det inte går. Självklart går det. Om den politiska viljan finns att prioritera visningen lika högt som produktionen så kan de ekonomiska och affärsmässiga utmaningarna lösas. Men finns den viljan?

Det här med distribution och marknadsföring för film  är knepigt. Har funderat lite på det när jag går fram och tillbaka till jobbet. Jag har spanat fram en ny teori. Den är att ju bättre betyg en film har, ju sämre marknadsföring ska den ha. Den ska straffas för att den är så bra. Nu ska jag bevisa min spaning:

Sån här fantastisk kampanj får Ron Howards “Inferno”:

[wpvideo ozBPeaWy]

Den fick i snitt 2,7 av alla svenska kritiker.

Så här fin kampanj får Maren Ades “Min pappa Toni Erdmann” (4,6) och så här illa går det för Johannes Nyholms fina “Jätten”, som fick 4,1. (Jag ber om ursäkt för Simbas dåliga uppförande. )

Men seriöst. I denna tid där det blir allt svårare att nå igenom i mediabruset så ska kvalitetsfilm konkurrera med blockbusters på samma marknadsvilkor men med inga pengar för marknadsföring. Och sen är vi jätteförvånade när inte publiken kommer.

Biografen har faktiskt blivit många filmers största akilleshäl. Det har blivit exponeringsfönstret som vi inte kan vara utan för att det ger mest uppmärksamhet, men det är mest kostsamt och ger minst tillbaka. Som ett skyltfönster som ingen hittar till. Om dom inte går förbi en kissig papperskorg.

Ja det finns en massa underbart med biografer. Och vi älskar alla att gå på bio. Tror vi. Men sanningen är att vi mycket hellre väljer vår underbara soffa och plaTV om det inte är stora blockbusters. Som “Inferno”.

Men om du som jag tror att det är såååå mycket svårare nu att få in folk på bio, så kan jag berätta att enligt Ira Deutchman har det ALLTID varit lika svårt att få “butts in the seats”. I helgen var jag på Chicago Film Festival och lyssnade på hans funderingar. Ira är en legend. Den första filmen han distribuerade var John Cassavetes “A woman under the influence”. Det blir inte mycket kreddigare än så. Inte så mycket svårare heller. Han var typ 18 och jobbade för studentkåren och Cassavetes visste hur jäkla svårt det är, så han och Gena Rowlands och Peter Falk åkte runt till alla stora collegestäder i USA och visade filmen. Innan de kom, engagerade de någon som Ira i elevkåren som fick som uppgift att fylla en salong, och som Ira sa, “Det finns inga genvägar”. Det var affisher överallt på alla väggar och papperskorgar och prat och radiopåor och tillslut – en frågestund med filmskaparna. Ira var hysteriskt nervös. Så pinsamt det vore om de kom hela vägen dit och bara möttes av en halvfull lokal!

Så var det då, när inte plattsoffan och internet fanns. Och det är fortfarande det personliga mötet kring filmen som ger mest publicitet. Men hur ofta har vi råd med det? Eller så kan man vända på det och säga – om film nu är en viktig kulturform och vi satsar så mycket på att bevara biografer som ett möteställe – borde inte pengar även satsas på att skapa möten med våra svenska filmskapare, göra oss synliga för publiken även utanför filmfestivalers brinnande hjärtan?

Hur gick det då för Ira? Bra. Han fyllde varenda stol och sen distribuerade han filmer som “Scener ur ett äktenskap”, “Monthy Pyton och den heliga graalen”, “Sex Lies and Videotape, “Short Cuts”, “My own Private Idaho” och många många fler.  Och det var aldrig lätt att få “butts in the seats” Men han lyckades.

Själv lyckades jag inte lika bra. Min film “Walk with me” skulle visas på lördag kl 18 i Chicago- det kunde ju inte bli bättre tänkte jag. Om det inte vore för Baseball. Baseball, detta spel som amerikaner är besatta i. Och det var inte vilken match som helst, det var slutspel, och det var inte vilket slutspel som helst utan det var Chicago Cubs mot LA Dodgers och Cubs har varit jinxade, dom har inte vunnit på 65 år, och nu ikväll skulle dom bara vinna! Så jag var faktiskt väldigt tacksam för dom fina 54 människorna som struntade i baseball och kom och såg min film och stannade länge och pratade efteråt. Och sen gick vi alla ut i natten där Cubs faktiskt hade vunnit och hela Chicago var en enda stor fest.

Kan man säga så? “Doing Hollywood” låter ju inte bättre. Lite halvobscent. Det säger dom i alla fall. “So, you’re doing Hollywoood, eh, doing all the meetings – who have you seen?” Alla jag möter vill genast veta vem jag har mött.

Agenten coachar. Du måste tänka stort!, Du måste göra dig själv större, bättre, mer fantastisk – men Dig själv så klart – men större, dom vill bli förtrollade! Ehhh… Jaha.. Hon menar nog mer Amerikansk än Europeisk kommer jag fram till. Våga börja varje mening med Jag. Och säga många meningar om Mig. Inte vara så jantig. Så jag blåser upp mig. Så här:

[wpvideo 9oSRZscB]

Och jag kommer samtidigt ihåg agentens avslutningsord: Lisa… last but not least. Remember – be careful with those frail male egoes…. Så jag blir lite så här också.

Men samtidigt är jag helt mig själv. Helt.

Och så åker jag runt, Highway på Freeway på Highway. Till små kontor och stora studios. Vissa ställen hade lobbys som såg ut så här: Dom slog nästan ihjäl mig för att jag fotade…

Barnen hänger på hotellet i Beverly Hills. Måste säga det en gång till. Beverly Hills. I samma hus som Marilyn Monroe bodde när hon vänsterprasslade med John F Kennedy. Fast det var ju han som vänsterprasslade menar jag. Och jag blir alldeles till mig när dörrvakten öppnar bildörren och frågar ”Ms Ohlin, how was your day?”

En morgon äter jag frukost med Robert Downey Jr. Fast han vet förstås inte om det. För jag sippar min Latte i poolen medan han pratar business med nån i tajt läderbralla.

Och så åker jag på mera möten och träffar en massa fantastiska på alldeles riktigt filmintresserade människor som vill prata mycket och länge om min film och gemensamma favoritfilmer och jag blir så lycklig av att för en gångs skull prata om innehåll och visioner och drömmar och inte bara finansiering och brist på pengar. Och jag upptäcker att några av dem aldrig förr har mött en kvinnlig regissör som gjort fem långfilmer och det är väldigt sorgligt men samtidigt fantastisk att tiden äntligen har kommit till att vi faktiskt talar om det.

Jag åker hem med en massa visitkort och några riktigt roliga projekt i datorn och agenten ringer och skriker ”You’re a Staar!” och jag vill låtsas vara kvar i Hollywood lite till så jag säger ”Haaaaj, how are u dooooing!!!” till alla jag möter på min gata. Sen går jag hem till mina dammtussar och disken. Och det är alldeles underbart.

Här sitter jag på Croissetten i Cannes, med en ljuvlig fransk latte som den sedvanligt arrogante kyparen slängde fram tillsammans med den lilla plastkoppen med kvittot i;  mina kollegor som sitter ett bord bort ser lika tillkämpat obakfulla ut som jag för vi har Minglat och Hört till utanför proppfulla Le Petit Majestique hela natten och sen gått hem barfota för att våra tår mosats av obekväma högklackade;  och sovit skavfötters i en trång fransk säng med någon vi knappt känner men vill betala hyran med för att inte bli ruinerade, och snart ska vi alla ha Very Important Meetings hela dagen, oftast med Varandra så att ingen tror att vi inte Gör Något Viktigt här nere.  Jag har inte sett En Enda film i år för jag har Så Mycket att Göra, eller så var det för besvärligt att boka biljetterna jag kan inte riktigt komma ihåg. Jag träffade en Massa Spännande Människor igår kväll och ikväll kommer jag träffa Samma Spännande Människor på nästa fest men däremellan ska jag göra Cannesdansen nr två. Den är för kvinnor över trettio. Kvinnor under trettio gör Cannesdansen nr Ett.

Den går ut på att röra sig med riktning över rummet utan att bli fångad av Den viktiga producenten plus femtio som gärna vill ha ett samtal mellan halsen och naveln. Givetvis blir man fasttagen, lite som i gymnastikens kull, och medan man nickar och ler med mannen i fråga ser man sig runt efter strategiska utgångar eller hjälp av en medsyster. Om ingen sådan finnes skyller man på akut nödighet och springer till toaletten. Jag kommer senare diskutera just Cannes toaletter. Cannesdans nr Två gör alltså vi över trettio och den består i manövrera rummets hörn och hjälpa våra medsystrar och kanske få ett samtal med just den viktiga producenten utan att han duckar undan eller fladdrar runt med blicken i jakt efter allt som kan vara mer spännande än just oss. När vi så har klarat sju, nej jag menar tre minuter flyr vi också till toaletten. Dit flyr vi förstås alla, män som kvinnor när vi löper akut brist på samtalsämnen och vill Verka Verkligt Viktiga och rusar vidare till vårt Nästa Möte.  Tänk att så många vill berätta att de ska till sitt Nästa Möte. Och möts på toaletten.

Ja –  Cannes toaletter. Det är högljudda institutioner. Som ni förstår. Där inne samlas  alla önskningar och drömmar, alla nerver och misslyckanden. På de fina hotellen har ni säkert sett att det finns en lite väl kamouflerad dörr, oftast på motsatta sidan från entrédörren. Där kan man, med rätt kontakter, få komma in exklusiva “scream rooms”, där man för en rätt väsentlig summa kan få skrika ut alla sina frustrationer i den ljudisolerade designkuvösen, innan man genom en annan dörr anonymt glider ut och sällar sig till sitt sällskap igen. Jag vet att ni inte tror mig, men undertecknad fick äran att på ett mycket fint hotell, jag säger inte vilket, få skrika ut mina lungor tillsammans med en mycket känd skådespelerska, jag säger inte vem men hon var barfota;  innan vi med en varm blick skildes åt utanför och båda vandrade avslappnade och leende tillbaka till våra sällskap. Hennes leende något mer Striking än mitt.

Gud vad jag ljuger. Jag sitter här, med mitt bryggkaffe jag, på min köksstol hemma i mitt skitiga kök och ser ut på det blommande äppelträdet… och jag tänker att “Vad är väl en bal på slottet”….