Jag läser en massa Hollywoodmanus. Om män och våld. Våld och män. Män som misslyckats. Män som misslyckats som fäder. Män som misslyckats på alla möjliga sätt. Dom dör alltid på slutet men då har de hunnit kompensera för allt de inte gett genom ett våldsamt crescendo där de offrar sitt blod för sin avkomma. Kvinnorna finns någonstans i bakgrunden. De har tagit hand om eller dött, det är inte så viktigt. Det är männen.
Jag är både plikttrogen och nyfiken. Kan aldrig bara läsa ett manus halvvägs. Måste veta hur det går. Man kan ju bli överraskad. Ibland händer det. För det mesta inte.
Men det börjar bli tröttsamt. Jag föreslår att man byter kön på ett par av karaktärerna? Stämningen blir nervös i rummet. Eller kanske mer förvirrad. Att ändra den alkoholiserade farfadern till en alkoholiserad farmor – hur skulle det se ut? Ja, jag vet inte, svarar jag. Som en alkoholiserad farmor ser ut, antar jag. Stämningen blir ännu mer förvirrad.
Men så glimmar det till. En karaktär av kött och blod. En historia där scenerna är skrivna ur nya perspektiv. Andra män som vill andra saker, och kvinnor som får vara subjekt i sina liv. Inte färdigt, kanske bara en sketch – men en vilja att berätta något nytt. Jag blir alldeles lycklig. Även om det bara är ett par scener som lyser. Agenten skrattar. Hon tycker jag är alldeles för snäll. Ett par bra scener räcker inte. Hon påminner mig om att jag ska ge tre år av mitt liv på det. Javisst ja…
Men nu kan jag inte läsa längre. Hela kroppen är som på nålar. Jag sover inte. Fungerar inte. För det är Sverigepremiär snart på min film. ”Walk with me” fick den heta när det snabbt skulle bestämmas svensk titel. 4 kopior får den gå upp i och jag tycker som alla regissörer tycker, att det är alldeles för lite! Alla borde ju gå se! Men det tycker inte distributören…
Jag ska bedömas igen. Plötsligt kan jag inte komma ihåg varför det var så kul att göra filmen. Går på spänn och väntar på slagen. De som säger att de inte bryr sig om recensioner ljuger eller är en annan typ av människa. Jag träffar en journalist. Hon ställer en massa intressanta och intelligenta frågor. Och säger att hon tycker om den kvinnliga karaktärens komplexitet. Jag blir alldeles lycklig! Hon ser! Vi pratar om svårigheten att beskriva en kvinna som både osympatisk och sympatisk. Om motståndet man möter inför det. Om producentens eviga tjat: ”Hon är väl söt?”. Som om det vore hennes existensberättigande.
Jag ligger vaken och funderar på yrken jag borde kunna omskola mig till. Florist. Equiterapeut. Försvarsadvokat. Nej, det är nog för sent. Inser tidigt på morgonkvisten att jag inte kan så mycket annat än att försöka berätta historier…
