Ja, här sitter jag i världens märkligaste mötesrum, ett stort ställe som producerar en väldans massa bra TV och film.
Producenten som jag ska möta är lite sen, hennes assistent har gått och hämtat en kopp kaffe för att bota min jetlag. Men innan hon gick hann jag fråga om rummets, ska vi säga, Krävande färg. –Åh, varannan våning ser ut så här. På varannan våning är de turkosa.
Det är alltså här man möts och diskuterar serierna vi sen ser hemma. Hmm, varför är det då en stoor näsduksask på bordet? Och en stor flaska handsprit därborta i hörnet – nej jag skämtar inte? Jag vet inte, ett cericerosa rum med näsdukar och handsprit – vad är det som egentligen pågår här inne som vi svenskar aldrig har förstått? Om jag får veta så lovar jag att dela med mig…
Här är film siffror, alla pratar siffror, vad en film kostade, hur mycket den drog in. Hemma går vi tydligen motsatt väg. Biografägarna vill straffa Svenska Filminstitutet och inte längre berätta hur många som ser våra filmer. Vad ska det hjälpa? Ska vi vandra ännu mer i ovisshet om hur vi ska göra biografen relevant igen, slippa veta vilka filmer de valt och ännu mer vilka de har valt bort? Jag förstår biografägarnas framtidsskräck. Att höja biografpriser 25% kommer sätta kniven i en redan blödande bransch. Men jag kan inte se hur lösningen är att sluta prata om det.
Prata är det enda vi gör här, om min film (vilken egoboost det är!), om vad jag gör, vad de gör, vad vi vill berätta om i framtiden. Om att “Den stora premissen” inte längre är det viktigaste. Om att nya strukturer ger plats till ny dramaturgi. Men alla möten är lite speciella just nu. Vi börjar alltid med en outtalad överenskommelse. Här ska Bara pratas om Film! Men oundvikligen läcker en av oss, likt osynlig kvicksilvergas som sipprar in och tar över våra ord, och plötsligt blir det bara Trump Trump Trump (eller Orange Twat som han genomgående blev kallad igår), och ingen kan fatta att vi är Här. Nu. Är vi mitt i en statskupp? Är Trump kliniskt galen eller bara en docka i Putins och Bannons våld? Eller både och? Vad kommer han att göra med de som vågar gå emot honom? Vad vågar vi göra? Och en av oss säger plötsligt. Sextio Miljoner människor röstade för honom. Sextio miljoner. Och då blir vi alldeles tysta och allt känns övermäktigt.
Jag skyndar mig iväg men fastnar i evighetstrafiken, blir sen sen sen, jag ska på premiär med min älskling på pangpang rullen John Wick 2 som har har filmat. Hinner inte byta om och inte törs jag gå på röda matten i mina skitiga jeans, så jag fixar en annan dam åt honom. Han verkar rätt nöjd, eller hur? 🙂 
Sen kravlar jag runt på golvet och skjuter i nya VR spelet ”John Wick 2” som svenska Starbreeze har utvecklat och det är så heeelt otroligt att jag tänker att ingen kommer gå på bio mer, men VR blir förstås jättekonstigt när man inte bara ska skjuta folk, hur gör man kärleksscener??
[wpvideo vi2no7OV]
Innan jag somnar försöker jag komma ihåg vilka jag träffat under dagen, men alla producenter och stora byggnader och hissar och filmprojekt blir en stor röra och det jag minns mest är Uberchaufförerna jag mött. Mannen som kör Uber när han inte är fastighetsmäklare och vars dotter vill flytta från England innan Brexit. Flickan från New Orleans som satsar på sin skådespelardröm. Och den unga ensamstående mamman som har sin treåriga dotter med i bilen. Hon jobbar natt på ett hem för alzheimersjuka. Klockan sju om morgonen kommer hon hem och tar sin dotter till dagis, och sover till ett. Sen går hon till skolan för att utbilda sig till sjuksköterska. Hämtar sin dotter klockan fem, lägger henne och går och jobbar igen. Och Ubrar dom dagar hon är ledig. Vi pratar om skilsmässor, om att våga växa, om att välja bort bitterheten. Henne vill jag göra film om!
Jag bär med mig orden som yogaläraren Omar avslutar varje pass med. ”See the change want to be. Then be the change you want to see”.
Namaste.
