Samtidigt som jag skriver dessa små rader så pågår Luleå Filmkonvent, filmbranschens årliga konferens och firmafest. Jag är tyvärr inte där. Sitter i stället och räknar budgetar på ett nytt superspännande superhemligt projekt och försöker göra er lite nyfikna.
I Luleå pratas om den nya filmpolitiken, om SFIs förändrade stödsystem, om de regionala filmresurscentrumen och mycket mer. Men ingenting om distributionens utmaningar. Vad jag kan se av schemat i alla fall.
Under tiden når svensk biofilm ut till ett rekordlågt antal människor. Besöksiffrorna på bio i Oktober i år var de lägsta på fem år, både vad det gäller utländska och svenska filmer. Bara 16% av alla biljetter sålda var till en svensk film. På hela året är siffrorna ännu sämre – Den svenska marknadsandelen är bara 14%.
Jag blir så trött att jag inte ens orkar skoja till det idag, tror jag.
När vi pratar om hur vi bäst ska stödja svensk film så måste en liten del av det handla om hur vi ska stödja kreatörer. Och kreatörer gör film, inte för sig själva och sin navel (oftast inte i alla fall) utan för att möta en publik. För att berätta något som vi tycker är så viktigt att vi ägnar många år av våra liv åt det. När vi inte får ut våra filmer till publiken så dör vi en smula.
Det fanns en tid då vi kunde säga att folk vill gå på bio, de måste bara hitta rätt film. Den bilden är inte längre helt sann. Jo folk vill gå på bio. Men vad man vill se på bio förändras med tiden. En gång i tiden betalade vi för att se det här:
I 1895, när bröderna Lumière vidade den här så flockades besökarna och det ryktas att vissa svimmade av rädsla för det framstörtande tåget. Det är liiite knepigare idag. Vi gör inte dåliga filmer! Men vi gör allt färre filmer som klarar konkurrensen om biografpubliken. Vi gör politiska filmer, personliga filmer, dokumentärer, men väldigt få spelfilmer som når ut till en bred publik. (Varför det är så, är en annan diskussion…) Det är faktiskt väldigt få filmer publiken verkar vilja betala en biobiljett, popcorn och parkering för när det finns så många andra visningsfönster. De allra flesta svenska filmer är sådana som åskådare hellre vill se i en annan plattform.
Under hösten har jag varit på dragningar kring den nya svenska filmpolitiken och SFI:s stödförändringar. Återigen, visioner och förändringar kring produktionen av svensk film. Genus och mångfald, representation. Möjligheter till talangutveckling, experimenterande filmskapande. Men ingenting om den försvinnande möjligheten för svensk film att bli sedd och den försvinnande lusten från publiken att se svensk film på bio.
Varför har vi inte sedan länge en digital betal-plattform där alla svenska filmer som fått stöd från SFI visas? Där kreatörer kan presenteras, där bakgrund och fördjupning finns. Det är en sån självklar fråga att ställa om man står utanför branschen. Kan det bero på att vår största biografägare i Sverige har varit en viktig part i filmavtalet som har styrt filmSverige sedan 1963? Biografernas stora skräck är digitala fönster som de själva inte äger, och mycket kraft har gått till att behålla ett exklusivt premiär- och visningsfönster på filmer de vill ha. Samtidigt finns allt färre biografer och allt fler filmer från utlandet. Konkurrensen är hård. Biografbristen är kännbar. Filmer får en, max två veckor på sig att slå igenom, sen plockas de bort från de flesta dukar, till förmån för nästa film. Det är en märklig situation; som en teater som lägger ner en massa pengar och repeterar upp en massa pjäser. Men sen inte har scener nog för att sätta upp dem.
Eftersom det bara är biograffilmer som får pressens uppmärksamhet och bio har någons slags nostalgiskt skimmer så vill alla fortfarande ha biografrelease. Trots att det har blivit den absolut dyraste reklamplatsen som finns. Trots att de flesta filmerna hinner försvinna innan folk hunnit få på sig kappan och gå ut. Och sen hamnar filmerna i ett virrvarr av diverse plattformar. Några lagliga, andra inte.
Nu ska vi gå över till en statlig filmpolitik. Så varför inte slå till och skapa vår egen plattform? Varför inte ställa som ett politiskt krav att ge alla svenska filmer, producerade med våra skattemedel, samma chans att nå ut till alla i landet? Nu finns ju tekniken som kan göra tillgängligheten av film demokratisk och för alla. Man kan fortfarande ge biografer lite exklusiv tid. För att hålla husfriden. Men förr eller senare borde alla filmerna finnas tillgängliga, som betaltjänst, på en bra plattform, med information om både produktion och människor bakom. Tänk, att sitta hemma. Se en film. Få ett tips på en annan om ett liknande tema. Eller klicka in dig till en intervju med upphovsmakarna. och med resencenten som hatar filmen. Eller inte. Möjligheterna är svindlande oändliga!
Jag kan höra alla mina kollegor med motiveringar om varför det inte går. Självklart går det. Om den politiska viljan finns att prioritera visningen lika högt som produktionen så kan de ekonomiska och affärsmässiga utmaningarna lösas. Men finns den viljan?
