Här sitter jag på Croissetten i Cannes, med en ljuvlig fransk latte som den sedvanligt arrogante kyparen slängde fram tillsammans med den lilla plastkoppen med kvittot i; mina kollegor som sitter ett bord bort ser lika tillkämpat obakfulla ut som jag för vi har Minglat och Hört till utanför proppfulla Le Petit Majestique hela natten och sen gått hem barfota för att våra tår mosats av obekväma högklackade; och sovit skavfötters i en trång fransk säng med någon vi knappt känner men vill betala hyran med för att inte bli ruinerade, och snart ska vi alla ha Very Important Meetings hela dagen, oftast med Varandra så att ingen tror att vi inte Gör Något Viktigt här nere. Jag har inte sett En Enda film i år för jag har Så Mycket att Göra, eller så var det för besvärligt att boka biljetterna jag kan inte riktigt komma ihåg. Jag träffade en Massa Spännande Människor igår kväll och ikväll kommer jag träffa Samma Spännande Människor på nästa fest men däremellan ska jag göra Cannesdansen nr två. Den är för kvinnor över trettio. Kvinnor under trettio gör Cannesdansen nr Ett.
Den går ut på att röra sig med riktning över rummet utan att bli fångad av Den viktiga producenten plus femtio som gärna vill ha ett samtal mellan halsen och naveln. Givetvis blir man fasttagen, lite som i gymnastikens kull, och medan man nickar och ler med mannen i fråga ser man sig runt efter strategiska utgångar eller hjälp av en medsyster. Om ingen sådan finnes skyller man på akut nödighet och springer till toaletten. Jag kommer senare diskutera just Cannes toaletter. Cannesdans nr Två gör alltså vi över trettio och den består i manövrera rummets hörn och hjälpa våra medsystrar och kanske få ett samtal med just den viktiga producenten utan att han duckar undan eller fladdrar runt med blicken i jakt efter allt som kan vara mer spännande än just oss. När vi så har klarat sju, nej jag menar tre minuter flyr vi också till toaletten. Dit flyr vi förstås alla, män som kvinnor när vi löper akut brist på samtalsämnen och vill Verka Verkligt Viktiga och rusar vidare till vårt Nästa Möte. Tänk att så många vill berätta att de ska till sitt Nästa Möte. Och möts på toaletten.
Ja – Cannes toaletter. Det är högljudda institutioner. Som ni förstår. Där inne samlas alla önskningar och drömmar, alla nerver och misslyckanden. På de fina hotellen har ni säkert sett att det finns en lite väl kamouflerad dörr, oftast på motsatta sidan från entrédörren. Där kan man, med rätt kontakter, få komma in exklusiva “scream rooms”, där man för en rätt väsentlig summa kan få skrika ut alla sina frustrationer i den ljudisolerade designkuvösen, innan man genom en annan dörr anonymt glider ut och sällar sig till sitt sällskap igen. Jag vet att ni inte tror mig, men undertecknad fick äran att på ett mycket fint hotell, jag säger inte vilket, få skrika ut mina lungor tillsammans med en mycket känd skådespelerska, jag säger inte vem men hon var barfota; innan vi med en varm blick skildes åt utanför och båda vandrade avslappnade och leende tillbaka till våra sällskap. Hennes leende något mer Striking än mitt.
Gud vad jag ljuger. Jag sitter här, med mitt bryggkaffe jag, på min köksstol hemma i mitt skitiga kök och ser ut på det blommande äppelträdet… och jag tänker att “Vad är väl en bal på slottet”….
