PREMIÄÄÄÄÄÄÄÄR.
Det finns något absurt obsessive med idén om PREMIÄRER. Från första gången du föder filmidén så tänker du på PREMIÄREN och genom misströstan och förtvivlan och hopp och eufori och lite mer förtvivlan tänker du hela tiden på PREMIÄREN. Och skulle du inte göra det så gör alla andra det. ”När är det PREMIÄR?”
Under inspelningen lovar du en massa människor att få komma till PREMIÄREN och när inspelningen är slut lovar vi alla varandra att vi ses på PREMIÄREN och så börjar efterarbetet som alltid har fått för lite tid, du går över tiden dom hotar dig att ni inte blir klara till PREMIÄREN och sen blir PREMIÄRfan uppskjuten av orsaker du inte har kontroll över och du skulle haft all tid i världen om du vetat det –
men tillslut är det ändå PREMIÄÄÄÄÄÄÄÄÄR…
Eftersom du äntligen har lärt dig att den skandinaviska filmbranschen är notoriskt slappt klädd så tänker du att det där löser sig men plötsligt 24 timmar innan inser du att det är Din PREMIÄR och du inser att du inte har en fucking aning om vad du ska ha på dig och det är alltid helgdag och du drar in din man och dina barn och dina vänner i paniken foch tillslut provar alla allt inklusive din mammas gamla pyjamas, för att du tillslut ändå har på dig det du tänkte från början…
Och kvällen kommer och du tänker på alla du lovat att få komma och ingen har någon aning om vem som fått biljetter och vem som inte kommer och alla frågar ”Hur känns det??” och du säger ”Det är bara coolers!” och tänker ”Du har ingen aning, jag har kämpat i snart 4 år och nu kan jag inte göra ett skit!” och du tackar din ljudtekniker och fotograf som dagen innan nogsamt kollat ljud och bild inne i PREMIÄRbiografen men sen börjar det och ljudet är för lågt och du sitter inklämd mellan producenterna och skådespelarna som är lika nervösa dom och du frågar din partner, inte en gång men hundra gånger Är det för lågt?? Och han säger snällt nej varje gång och så skrattar publiken åt första skämtet, Dom skrattar! Dom fattar! Men nästa roliga ögonblick hörs det inget skratt och du tänker förtvivlat att dom kanske skrattar inombords men du faller handlöst för du har innerst inne alltid vetat att du gjorde en katastrof…
När kvinnan bakom dig börjar hosta funderar du på att göra en Bergman och resa dig upp och stoppa föreställningen och visa henne var dörren är men din man håller dig nere och sen börjar du själv hosta och kryper ner under sätet, på golvet ligger du och håller andan och dricker små klunkar vatten för om du hostar hör ju folk ingenting och du väntar på Dörrsmällen om två minuter och Där kommer den och du hostar så du kräks. Men då skrattar folk plötsligt igen – var den repliken Så kul? – och du kravlar dig upp och tänker att det kanske kanske finns en dag till i ditt liv tills gubben framför dig börjar öppna en godispåse.
Han Öppnar en Fucking Jävla Godispåse mitt i kärleksscenen!!
Om han är så okoncentrerad så kanske alla är det och då har du ju gjort en katastrof och du kryper ner på golvet igen och undrar varför ingen ingen kunde sagt det till dig innan, varför skulle du ens göra den här jävla filmen, vems idé var det javisst ja det var ju din egen.
…. Och du faller handlöst…
… och den är så lång, alltför lång du borde klippt mer ut av den men är den där scenen ändå inte lite för kort? och det är Äntligen slut och varje applåd räknas och du undrar Var den där applåden plikt eller vilja? och plötsligt ska du upp på scen, så du gräver dig fram under stolen och kryper på alla fyra till scenkanten och dom ser dig stå där och tacka och bjuda upp dina kollegor som kämpat så hårt med dig men du är inte där du flyger i kosmos, du ligger femton meter under jord, du återuppstår kanske i lobbyn när du får ett varmt glas vin och dom pratar med dig och pussar på dig och några säger att de älskar den och andra förklarar för dig hur du borde ha gjort och sen plötsligt ser du in i ett par ärliga ögon och en röst säger ”Jag blev verkligen berörd”. Och då landar du långsamt igen och du vet att det kommer en dag när du kommer ihåg varför du ville stå just här på din egen PREMIÄR och varför du ville göra film överhuvudtaget.
Och sen, nästa dag, kommer recensionerna… Men det är en annan historia 🙂
